Theseens

Jag är på väg hem, om jag hade varit en normal 14-åring så hade jag väl varit på väg hem från skolan. Men jag är inte som alla andra, har inte samma problem. Jag står inte framför spegeln eller väljer kläder i flera timmar, har aldrig gjort det och kommer nog aldrig göra det heller.

Mina problem är mycket djupare, sitter långt in i själen.

När jag står utanför det röda tegelhuset där jag ”bor” i så går det upp för mej hur konstigt det ser ut. På gatan där jag ”bor”, i alla fall ibland, ligger det massa fina vita, gråa och gula hus som passar in mot den gröna bakgrunden. I dem bor det massa barnfamiljer, lyckliga familjer med husdjur, semesterstugor och fulla plånböcker.

Sedan så har vi det röda tegelhuset, med sin grusuppfart, där våran gamla volvo står, med sin torra, gula gräsmatta och sin stora svarta dörr.

Jag bor där ihop med, ja det är väl synd att kalla det familj, min mamma, hennes ”nya” (pojkvän eller nä,gubbvän) och min lillebror, Kasper.

Men min mamma är sällan hemma för hon jobbar hela tiden, till skillnad från Roger som typ aldrig jobbar, hon jobbar som tidningsutdelare tidigt på morgonen och som städare på ett hotell senare på dagen och på kvällen ibland också.

Jag går långsamt upp för den gråa cementtrappan som leder upp till dörren. Precis i samma ögonblick jag går över tröskeln hör jag Roger skrika åt mig. Och där står han i sin gamla äckliga morgonrock med stora blöta fläckar på sig. Där står han med spritflaskan i den ena handen och bältet i den andra.

Jag ser ner på mina armar och ben, märkena är svåra att dölja nu när det är så varmt ute, då minns jag plötsligt Kasper. Men Roger är det ingen idé att fråga för han bara står där och skriker.

Jag tar ett språng rakt förbi honom och han försöker träffa mig med bältet men missar, jag rusar upp för trappan till övervåningen och vidare in i sovrummet. Där ser jag Kasper ligga livlös i sin spjälsäng med sina stora blåa ögon vilt uppspärrade och med stora blåa märken  runt halsen.

Samtidigt hör jag Rogers tunga steg i trappan och jag springer ut i köket. Där greppar jag tag i den stora kalla kökskniven och ställer mig redo.

Roger rundar hörnet och jag hugger honom sju gånger, i magen, bröstet och i ansiktet. Samtidigt som jag gör det skriker jag, jag skriker om hur han har förstört mitt liv, jag skriker att han är ett värdelöst gammalt fyllo, jag spottar på honom. Men även om jag vet att han är så full att han inte borde förstå vad som händer kan jag inte hålla tårarna borta.

När jag är säker på att han är stendöd så kollar jag på klockan, den visar 13 minuter över 5. Bra då är det flera timmar kvar tills mamma kommer hem, jag kommer nog inte klara av att träffa henne mer efter det här.

Med tårarna fortfarande rinnande nedför kinderna så går jag in i sovrummet och tar upp Kasper i min famn och börjar gå, ut ur huset, genom den täta skogen och vidare ner till det vackra blå havet som glittrar i skenet från den stora gula solen. Så många gånger som jag har varit där tidigare, med folk som jag trodde var mina vänner och med mina pappa. Min pappa som jag inte har fått träffa på flera år.

När vi när strandkanten så tar jag av mig mina

röda skor, jag vet inte varför kanske för att det var Roger som gav dem till mig, han gav mig dem på min 14-årsdag. Inte ens då kunde han hålla sig helt nykter.

Jag fortsätter gå med Kasper i min famn djupare och djupare ut i vattnet. När jag inte når botten längre så börjar jag simma och när vi har kommit så långt ut så att stranden bara är en rand i horisonten så slutar jag.

Vi sjunker djupare och djupare och det är så skönt, så skönt att slippa allt. Allas kommentarer, allas blickar och speciellt tanken på att Roger ligger i köket. Och plötsligt så känns det som om någon omfamnar mig.

av: Theresa de Bejczy