Theseens

Tomheten som ni fyller.

Ni ska veta vad de betyder.

Hoppas att allt jag tror om er stämmer.

För ni ska veta att jag litar på er så jävla mycket.

Men bara om ni kunde sluta må så dåligt.

Sluta upp med alla fucking självvållande skador.

Så kunde jag må bra sen.

Men ni ska veta att jag alltid finns här.

Alltid har tid att prata.

Alla tider på dygnet.

Varje dag.

Varje natt.

Alla mina vänner betyder så sjuk mycket, jag menar det verkligen, om jag inte hade haft er så hade jag heller inte levt nu! Älskar er! <3

Jag är 13 år. Jag går i en klass med 25 elever, våran lärare är en medelålders gammal hagga vid namn Harriet. Hon har sina MVG-elever  i klassen som hon hela tiden favoriserar, tyvärr så är jag inte en av dem.

Efter som det är 25 elever i klassen så sitter alltid en ensam på lektionerna, vi sitter vanligtvis två och två, och den ensamma eleven är jag. Alla har någon att prata med utom jag, alla har någon att vara med på rasterna utom jag, alla har någon som tycker om en utom jag. Det känns som att det kommer bli många ”alla har utom jag” i denna novellen. På min förra skola var jag populär, jag var den alla tyckte om, jag hade till och med en pojkvän. Han hette Robin jag heter också Robyn ,det är nog därför som folk undviker mig. Mina föräldrar skildes så jag var tvungen att flytta hem till min farsa, eftersom min morsa är ett oansvarigt  gammalt fyllo. Men det är ca 50 mil till mitt gamla hem, där nu mamma bor, så jag hälsar inte på varken henne eller mina gamla kompisar särskilt ofta.

Det finns en kille i klassen, Nicko heter han, som aldrig ser åt mitt håll ironiskt nog är han den enda i klassen som jag gillar riktigt mycket. Fast när jag tänker efter så är det nog ingen i klassen som varken ser mig eller ens vet vad jag heter i efternamn.

Den här dagen började med att min storasyster Michelle skrek åt mig att gå upp, jag kollade på klockan och såg att det var 10 min kvar tills bussen går. Jag skulle aldrig hinna. men och andra sidan så är det väl ingen som bryr sig om att jag går till skolan, det är väl ingen som bryr sig om vad jag gör över huvud taget. Med den bistra tanken i huvudet går jag upp ur sängen, klär på mig, äter frukost och borstar tänderna i lugn och ro. Av någon anledning så tar jag med mig penna och ett block när jag är på väg ut. Jag skiter i att gå till skolan, jag går till torget istället.

När jag är på väg över bron som går över järnvägen, den är ca 15m, så får jag en plötslig impuls. Jag skriver ner det sista jag har att säga till alla i ett brev, lägger brevet i en spricka i bron tar sats och hoppar.

En vecka senare är det begravning alla från klassen är där och Nicko är den enda av dem som gråter.

By: Theresa de Bejczy